Sök
  • lenaismattsson

KVINNAN I STENEN

Uppdaterad: 6 nov 2019





”Perception of time and space”. Det är titeln på Lena Mattssons tre rörliga bildprojektioner som visades under ljuskonstfestivalen på Smögen i september 2019. Alla föreställde en och samma kvinna (Amanda Cataldi), i två fall bara hennes ansikte men i ett fall i helfigur, iklädd en starkt röd klänning, i ton med den blekt röda stenen i de klippväggar bilderna projicerades mot. Hon tittar på oss åskådare. Hon rör sig i en vågrörelse långsamt ned mot vattnet, tycks hämta upp någonting som hon sedan tycks släppa ner i vattnet igen.

På typiskt Mattssonskt vis finns det en konkret bakgrund till rörelsen, samtidigt som den abstraherats så att åskådaren inte är bunden till en enskild tolkning. Platsen där kvinnan tycks stå är en plats där ortsbefolkningen fiskar krabbor: de fiskas upp, och släpps sedan ut i vattnet igen.


Kanske har Mattsson, som vuxit upp i trakten, barndomsminnen av krabbfiske just där. Att det finns en personlig anknytning till platsen är än tydligare i den första av de tre kvinnogestalterna, där hon uppträder bara som ansikte – ett ansikte som storögt tittar tillbaka på åskådarna, med sprickor kors och tvärs som härrör både från den konkreta klippväggen och från den projicerade filmbilden. Till verket hör en drömsk musikslinga av kompositören Conny C-A Malmqvist; ljudet av sten som huggs bryter stundvis igenom, och i bilden tonar skepnaden av en man, en stenhuggare, fram. Mycket riktigt finns det också stenhuggare i den Mattssonska släkten – men det har också länge varit en kärnsysselsättning i området rent allmänt. Åter finns en anknytning till själva platsen likväl som en personlig anknytning.


Det upplysta kvinnoansiktet tycks komma ur stenen, vara den, men är något större än det närvarande och den nära historien. Stenen är miljoner år gammal. Kvinnan tittar på oss undrande, forskande, tårar rinner vid ett tillfälle ner längs kinderna och hon torkar bort dem – eller är det bara vattnet som vi ser droppa mot den undre delen av bilden? En krabba kommer uppifrån och går snett över ansiktet. Kvinnan bär rött läppstift, hon är påfallande vacker. I helfigur med den röda klänningen är hon som livet självt. Hon kupar handen i vattnet och ser ut att erbjuda oss något när hon reser sig upp. Upprättstående har hon en spricka tvärs över ansiktet. Sprickorna i henne gör henne ändå fragil. Livet är skört. Men det pågår. Kvinnans uppfordrande blickar får oss att reflektera över våra egna liv, en fjärt i universum som det heter men vi har ändå förmåga att handla och att bryta stenen.


Vi är utlämnade till kvinnan och hennes makt. Det var på sätt och vis väldigt lämpligt att det regnade och stormade på Smögen under festivalen. I mörkret och med vindarna blev det närmast farligt att gå ut på bryggan för att titta på den tredje figuren, återigen en bild av kvinnans ansikte, projicerad mot ett stenparti ute i vattnet – tills stormen tog projektorn som åkte i vattnet. Styrkan i ansiktet som lyser vitt mot stenen och allvarligt tittar på besökarna med vågorna piskande mot sig är inte att ta miste på. Associationerna går till en siren, en farlig gestalt som lockar havets resande och kan få dem att förlisa.


Att det är just en kvinna som valts till modell för projektet, och som levandegör stenen samtidigt som stenen levandegör henne, kan förstås på flera sätt, och naturligtvis främst utifrån Mattssons eget kön. Hennes eget förflutna finns ju också i klipporna. Men det blir oundvikligen också till ett statement där det är kvinnan som symboliserar naturen och livet. Att naturen beskrivs som en kvinna – ”moder jord” – som exploateras i ett patriarkalt samhälle är inte ovanligt. Men den här kvinnan tittar tillbaka. ”Vem är du?” tycks hon säga. Hon bjuder motstånd. Så blir mötet med henne också ett möte med mig själv. Vad gör jag med mitt liv?


Det ska dock sägas att mötet med Lena Mattssons tre kvinnogestalter även är en estetisk upplevelse i sin egen rätt. Det uppförstorade ansiktet på den första platsen skimrade av olika färginslag mot stenen. Eftersom vatten är ett återkommande och bärande element i Lena Mattssons konst var regnet under visningen i Smögen mycket passande – den våta stenen skimrade i silver. Naturligtvis kan gestalterna betraktas även utan regnet och vinden. Men visningssituationen spelar roll för detta platsspecifika konstverk. Som en våg rör det sig obrutet från här och nu till en mycket större rymd och en tid som sträcker sig mycket längre bakåt än till begynnelsen av våra liv, och tillbaka igen. ”Larger than life”, kanske man skulle kunna kalla det.


Charlotte Wiberg


Charlotte Wiberg är filmvetare, kulturskribent och kritiker




Installationsvyer från "Perception of time and space" av Lena Mattsson, musik

Conny C-A Malmqvist, Island of Light Smögen 2019

Foto: 1-2 Siri Linde

Foto: 3 Malin Nilsson

0 visningar

GET IN TOUCH:

CONTACT US:

Phone +46 706181868

Email: lenaismattsson@hotmail.com

Lena Mattsson

Korngatan 5

212 20 Malmö, Sweden

  • Vimeo Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon
  • Blogger Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Facebook Social Ikon
  • YouTube Social Ikon

© 2018  Lena Mattsson